Mineralisk, halvsyntetisk, helsyntetisk

Varje motorolja består av två delar

En färdig motorolja är basolja plus additivpaket. Basoljan utgör den största delen och bestämmer flytegenskaper, temperaturstabilitet och avdunstningsförlust. Additivpaketet tillför allt som basoljan inte klarar: detergenter och dispergenter håller sot och avlagringar svävande, slitageskyddande additiv bildar ett skyddande skikt på hårt belastade ställen, antioxidanter bromsar åldrandet och viskositetsindexförbättrare ser till att en multigradeolja fungerar över hela temperaturområdet. Två oljor med samma basolja kan därför bete sig helt olika.

Basoljegrupperna

• Grupp I och II är mineraliska basoljor, utvunna direkt vid raffinering av råolja och renade i olika grad.
• Grupp III framställs genom hydrokrackning. Resultatet är en mycket ren, termiskt stabil olja som i Europa får kallas helsyntetisk trots att den kommer från råolja.
• Grupp IV är polyalfaolefiner, alltså äkta syntesmolekyler uppbyggda i laboratorium, med särskilt goda köldegenskaper.
• Grupp V samlar allt övrigt, framför allt estrar, som inblandade ger vidhäftning och åldringsstabilitet.

Det förklarar också varför två helsyntetiska oljor kan kosta väldigt olika: en olja baserad på grupp III och en med hög andel PAO och ester bär samma beteckning men är ändå inte samma produkt.

Mineralolja: där den fortfarande hör hemma

Rent mineraliska motoroljor har blivit undantag på personbilssidan. De är segare i kyla, avdunstar mer och åldras snabbare. Sin plats har de i äldre motorer med enkla krav, i nyttofordon och lantbruksmaskiner med monogradeoljor, i veteranbilar vars material är anpassade till dåtidens oljor, och överallt där oljan byts med korta intervall. En motor vars tillverkare kräver ett modernt godkännande är inte korrekt fylld med en sådan olja.

Halvsyntetisk: blandningen

Halvsyntetiska oljor blandar mineralisk basolja med en syntetisk andel. Hur stor den andelen är föreskriver ingen norm, vilket gör begreppet oanvändbart som kvalitetsmått. Typiskt finns de här oljorna i klassen 10W-40, där de i decennier var standardfyllningen för bilar med måttlig körsträcka. För motorer vars godkännande uppfylls av en 10W-40 är det fortfarande ett stabilt val; de tillgängliga produkterna finns under 10W-40.

Helsyntetisk: varför moderna motorer behöver den

Låga viskositetsklasser som 0W-20 eller 5W-30 går inte att framställa på ett vettigt sätt med mineralisk basolja: oljan skulle behöva så mycket viskositetsindexförbättrare att den snabbt tappar seghet under skjuvbelastning. Till det kommer turboaggregat med höga lagertemperaturer, start-stopp-system med många startförlopp och bytesintervall som en mineralolja inte klarar. Helsyntetiska oljor når smörjställena snabbare i kyla, förblir stabilare i värme och avdunstar mindre, vilket sänker oljeförbrukningen. Det största utbudet finns under 5W-30.

Byte på äldre motorer

Att gå från mineralisk till syntetisk olja är tekniskt oproblematiskt så länge tillverkarens godkännande fortfarande uppfylls. Två saker bör man tänka på i praktiken. För det första kan en syntetisk olja lösa upp avlagringar som i en kraftigt förslammad motor hittills har tätat ett läckage; ett efterföljande oljeläckage beror då inte på den nya oljan utan var bara dolt tidigare. För det andra ersätter en tjockare olja ingen reparation: den som går upp en klass vid hög oljeförbrukning döljer symtomet och riskerar i moderna motorer att hydrauliska system som kamaxeljusteringen arbetar utanför sin konstruktion.

Vad som avgör till slut

Ordningen vid köp är alltid densamma: först det godkännande tillverkaren föreskriver, sedan viskositetsklassen, sedan märke och pris. Begreppen på dunkens framsida kommer allra sist, eftersom de inte är standardiserade. Hur du läser uppgifterna på baksidan förklarar artikeln Så läser du tillverkargodkännanden och specifikationer; vilken olja som är godkänd för ditt fordon visar oljeguiden.